heltvanligdag.blogg.se

Det har gått ut kalasinbjudningar till ett stort antal barn på dotterns förskola, vilket är helt okay,
jag har full förståelse att man kanske inte kan bjuda alla barnen.
Flickan som ska ha kalaset är en de tjejerna som min dotter leker med väldigt mycket.
Det är en ganska sammansvestad grupp med tjejer som leker ihop dagligen,
de har hängt ihop som ett litet gäng sen början av förra terminen när dom började på den här "storbarnsavdelningen"

Tyvärr så fick inte min dotter någon inbjudan utan blev lämnad utanför,
hon blev väldigt väldigt ledsen, hon har nog faktiskt aldrig varit så ledsen nån gång förut faktiskt.
Alla barn i det här lilla gänget med tjejer som leker ihop dagligen fick en inbjudan men inte hon.
Hon förstår inte varför hon inte får vara med, hon undrar vad hon gjort för fel.
Igår grät hon sig till sömns och frågade varför alla andra tjejerna får gå på kalas men inte hon.
Förklaringen hon fått av flickan som har kalaset är att inbjudningskorten räckte inte så du fick inget.
I morse tittade min tös på mig med stora tårar rinnandes ner för kinderna och fick mig lova att när hon ska ha kalas så måste jag göra tillräckligt många inbjudningskort så det räcker till alla.
Självklart ska jag se till att det finns kort till alla, för ALDRIG!!!! att jag vill låta något annat barn
sitta i den här situationen där hon är nu. Och jag vill absolut inte att någon förälder
ska behöva uppleva den här absolut vidriga situationen. Att som förälder
försöka förklara det här för en liten förtvivlad 5-åring som inte försår varför hon är utesluten.

Jag har talat med föräldern i fråga och inser att alla har kanske inte så stor insikt i sina barns vardag,
Det kanske är mig en lyx att få höra min dotter berätta om allt som händer under hennes dagar och berätta
om alla olika barnen och vilka tokigheter dom hittat på.
Men enligt föräldern så har de aldrig hört talas om min dotter, vilket för mig bara är konstigt, min dotter leker med deras dotter varje dag, och dessutom så har deras dotter vid upprepade tillfällen frågat om hon kan få följa med oss hem och leka och jag har sagt varje gång att be din mamma ringa mig så ordnar vi det,
men föräldern i fråga har aldrig hört av sig.

Vad ska man göra för att förhindra att det här händer igen?

Ska det verkligen få gå till på det här sättet?
Jag är arg, ledsen, förtvivlad.

Nu efter att jag talat med föräldern så får min dotter självklart komma på kalaset, inte för att jag är så där jätteroad på att skicka dit henne, men jag får ju bita ihop och glatt berätta att min dotter är visst bjuden på kalas och förhoppningsvis kommer det senaste förtvivlade dygnet vara bortglömt.

Finns det fler små barn nu som undrar varför dom inte fick nån inbjudan till det här kalaset? Eller var det bara min dotter?

Pratar inte föräldrar med sina barn? 

Idag firar vi med pompa & ståt! Lily har äntligen kommit upp i sin födelsevikt, hon spurtade på slutet och gick om födelsevikten med kaxiga hela 6gram.
STOR DAG ansåg sköterskan och kom med glimten i ögat och nynnandes på nån högtidlig melodi infarandes med en svensk flagga som hon stolt placerade på hyllan brevid Lilys säng - idag firar vi!

En annan helt fantastisk sak är att en mamma som är med i samma facebook grupp för mammor som hade BF i maj( ni är bäst ❤) har efter en tidigare stor förlust i sitt liv idag fått ett PLUS på stickan, jag ser verkligen fram emot att få följa hennes resa och håller alla fingrar och tår att det här ska gå vägen.

Igår va Alex och barnen här, det va så otroligt härligt att få bara se och höra dom, att få sitta med dom i famnen, att gå krama om dom. Helt fantastiskt va det. Däremot när de skulle åka hem så va det inte så fantastiskt längre, det va precis som om nån tig tag i hjärtat på mig och bara sket ut det ur kroppen på mig, orkar inte ens skriva om det för då börjar jag bara gråta. Molly hade ritat en teckning som jag satt upp på fönsterbrädan här. Det ska föreställa ett monster, hon förklarade noggrant vad alla detaljer föreställde :) nu är det förhoppningsvis mindre än 1 vecka kvar tills vi får åka hem och ha hemsjukvård istället. Jag håller mig sysselsatt med att virka som värsta pensionären, har tack o lov ganska många beställningar på babyskor så jag håller mig sysselsatt!

Idag är en bra dag! I morse vid vägningen hade hon gått upp 10g. 10 gram är ju inte mycket, men det är 10 gram MER än gårdagen. Det betyder att hon gått upp 2 dagar i rad, sen att det inte är någon enorm uppgång spelar ingen roll. Det går åt rätt håll!

Nu för en stund sen gjordes en bilicheck på henne (koll av gulsot om man ska hårddra det) och den visade på 211, vilket är en nergång (219 igår) , vilket också är helt fantastiskt. För första gången har alltså mätningen gått ner för första gången utan att hon solat!!!!

Sen kom den bästa nyheten av alla! Besöksförbudet dras tillbaka :). Det betyder att min man kan komma hit med de andra barnen och hälsa på. Nu har ju han varit lite dålig men mår mycket bättre nu så vi bestämde att de kommer hit på Lördag så stannar de här över dagen. Jag längtar så otroligt mycket. Bara tanken på att vi ska få va tillsammans allihop gör mig helt salig!

Idag har Lily badat för första gången, hon gillade det skarpt! Hon såg så nöjd ut, jag lät sköterskan bada henne så fotade jag med "riktiga" kameran. Glömde ta foton
med mobilen så jag får lägga upp bad bilder senare :)

I morgon ska min pappa komma förbi, ska bli jättekul för det har varit lite turbulent där och jag är så glad att han ska komma hit. Är och har alltid varit "pappas flicka" så det känns skönt å veta att han finns där.

Nu ska jag och Lily spendera kvällen ihop med TV:n och bara mysa:)

Idag har varit en riktigt bra dag!

Här är det 2 steg fram och 1 steg bakåt som gäller. Igår upplevde jag det vidrigaste ljudet någonsin. Lilys apné larm gick av. (Apnélarm är ett larm som kollar att hon andas). Jag har nog aldrig rört mig så snabbt någonsin, superhjältar skulle bli gröna avund. Väl framme vid Lilys säng så la jag handen på henne och då tog hon ett djupt andetag och larmet tystnade. Efter att ha kollat igenom henne noga var det precis som alla muskler i benenbars slutade fungera. Jag föll rakt ner på golvet å storgrät, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Den ångesten hoppas jag att jag aldrig någonsin ska behöva uppleva igen och ingen annan heller för den delen. Efter den händelsen har jag varit lätt paranoid och har väldigt svårt att släppa Lily ifrån mig. Läkaren och barnmorskan har försökt lugna mig och har lyssnat på hennes andning lite extra både en å två gånger nu. För övrigt så är allt bra, igår va det tungt, först hade Lily gått ner i vikt, hon vill inte riktigt lägga på sig ordentligt, hon är ju 1 och 1/2 vecka nu och har inte kommit upp till sin födelsevikt ännu. Hon får extra tillsatser i den donerade mjölken nu och sen får hon även fosfor och kalcium, plus att hon ska få järn, dessutom så hade hennes bilirubin ökat (det går upp å ner hela jäkla tiden) så nu har hon legat å solat sen igår. De tog prover på henne för en stund sen så jag hoppas att hon ska slippa sola något mer nu. Det har gjorts ultraljud på hennes hjärna nu också. Finfina resultat :) inga som helst tecken på att hon haft någon hjärnblödning och allt såg perfekt ut !

Idag har vi även fått flytta till ny avdelning. De har öppnat avdelning 21 på våning 9, så jag har fått lyxbehandling här med största rummet på avdelningen (eftersom jag är ensam här och väldigt låst så fick jag bästa rummet så jag inte ska bli alldeles för klaustrofobisk) Alla långtidsboende familjer har blivit flyttade hit upp så ska de ha såna som bara stannar en tid alternativt har sina barn på sal på avdelning 20 där jag låg innan. Jag märker att personalen börjar oroa sig lite för mitt psyke, jag försöker hållandes uppe och tänka positivt men det är ganska svårt emellanåt, saknar stödet från mina föräldrar som tyvärr är helt frånvarande, men har tack o lov min svärmor som är omtänksam så det både räcker och blir över för hela familjen och lite till. Som om inte vore tungt nog så har Alex blivit sjuk så nu är han hemma och knaprar i sig Alvedon, jag hoppas verkligen han blir frisk fort för ta hand om tre ungar själv när man är sjuk är inte roligt! Sen så måste han ju vara helt frisk innan han kan komma hit också. Vi skulle ha gjort ett "skiftbyte" i morgon var det tänkt så att han skulle få vara med Lily och få vila upp sig från vardagen och jag skulle få stanna hemma över dagen och natten med barnen, dels för att få träffa dom (saknar dom så jag håller på å gå sönder, och dels för att få gå å lägga mig och sova mer än 1,5 timmar i stöten) men nu får vi vänta med det tills senare :(

Usch vad det här blev gnälligt märker jag! Sorry för det, det är bara en jäkla skitdag helt enkelt, i morgon känns det bättre :)

Kram

Nu har det gått1 vecka sen Lily föddes. Det har varit en omvälvande tid. Det går från lyckorus till hopplös vanmakt om vart annat. Lily är en tuff tjej, men så otroligt liten och skör.

De första dagarna bodde Lily inne på akutsal där hon övervakades av personal precis hela tiden. Känslan att sitta där inne va helt galen , man är tilldelad sin lilla hörna där ens älskade lilla barn ligger i sin säng med sladdar och slangar och maskiner som piper och larmar hela tiden, det är monitorer som visar massa siffror och såna linjer som svänger upp eller ber beroende på vad de läser av... I salen står i vårt fall fyra stationer uppställda med tillhörande prematura bebisar och skräckslagna och oroliga föräldrar. Lily går från klarhet till klarhet, hon är en stark tjej som trots sin litenhet kopplas bort från ena maskinen efter den andra, till slut anses hon vara så pass pigg att hon och jag till min stora lycka ska få bo på ett eget rum tillsammans. Nu har vi spenderat 3 dygn här och det går ganska bra. Just nu har det varit lite krångel med vikten som gått upp och ner som en jojo, nu på sista vägningen så hade hon gått upp litegrann vilket känns jättebra. Hon är fortfarande en bra bit bort från sin födelsevikt, men vi kämpar för att komma ikapp. Hon har dessutom blivit lite gul i omgångar och har fått ligga på en sån solmadrass, nu har hon legat på en sån sen igår men tyvärr fick jag just veta att hennes värden försämrats. Så nu får hon fortsätta sola och förhoppningsvis får vi bättre resultat vid nästa mätning.

Igår fick jag ett stort paket kläder från en kompis som har svart bälte i att sy. En hel uppsättning helt juvliga små plagg! Nu längtar jag tills Lily klarar hålla värmen lite bättre så hon förvärva använda dom:) men det går framåt, igår sänkte vi tempen på värmemadrassen till 36 grader - success:)

Ja det va en liten uppdatering från oss, jag kommer försöka uppdatera en gång om dagen nu då det är så många som undrar hur det går för vår lilla tös och jag är hopplöst svår att få tag i här.

Kramar / J & L

I morse fick jag antibiotikadropp igen, tydligen så tålde jag inteantibiotikan utan fick en jättereaktion. Helt plötsligt började jag blöda näsblod. Enorma mängder. Det va som om nån satt på en kran. På det fick jag den värsta frossan jag nånsin upplevt. Det var direkt vidrigt. Inom loppet av några minuter gick min temp från 36,5 till 38,5 och deg sprang personal här å stack mig med nålar å satte drop, la på mig filtar å värmekuddar. Helt galet. Nu har de bytt till ännu en sort antibiotika och den här verkar funka bättre. Nu har äntligen de vita blodplättarna och mitt crp börja ge med sig! Är långt ifrån infektionsfri men det går åt rätt håll!

Läkarna har beslutat att de ska sluta ge mig stoppmediciner nu då de ändå inte riktigt har någon effekt utan mest ger obehag. Jag har ganska mycket sammandragningar och nu leder bara avvakta och se hur det utvecklar sig.

Så har en dag till gått. Det är nu tidig morgon, det har börjat ljusna ute. Nu e det alltså ca 50 timmar sen vattnet gick. Att ligga på sjukhus är faktiskt ganska stressande, man kan inte tro att det skulle va så, men man får liksom aldrig vara i fred,
Först så i morse (igår är det nog klassat som nu) flyttade en annan mamma in på rummet. Hennes vatten hade gått och hon låg bara och väntade på att värkarna skulle sätta igång. Hon va i vecka 35. Så jag spenderade förmiddagen med att lyssna på hennes andning och hur hennes värkarbete startade , nån gång på eftermiddagen körde de ner henne till förlossningen, då hade hon 5 minuter mellan värkarna och ville ha smärtlindring, hon gosar nog med sin bebis nu :)
Sen är jag jätteorolig gör Marina som jag haft lyxen att dela korridor med. Vi är från samma mammagrupp och hon har varit inlagd här på avdelning 12 hon med. Hennes flöden va dåliga och hennes lille kille har inte riktigt fått all den näring han behöver. Nu på förmiddagen visade hennes Ultraljud att läget var ännu mer försämrat och att hon skulle få träffa läkaren för att se hur de skulle gå vidare. Hon dök aldrig upp för en fika här med mig så jag kollade med systern vad läget var då marina inte svarade på meddelande på telefonen. Då fick jag veta att de kört iväg henne, av vad jag förstog til Karolinska där hon antagligen blivit snittad. Så nu längtar jag tills hon hör av sig. Man blir ganska attached till varandra även om man inte känner varann sen innan när man delar oron för sina ofödda barn. Tror inte riktigt nån som inte har upplevt det här kan förstå vilken ångest det ändå är.
Mer om mig idag... Jag har fått antibiotika i dropp och det fick bukt på bihåleinflammationen jag haft, men blodprover visar att jag tydligen har en infektion kvar i kroppen och den ökar så nu har de bytt till en bredare antibiotika, så nu hoppas jag att den ska hjälpa. Har fått båda doserna med kortison också, jag fick nån speedvariant av det på grund av infektionen så jag reagerade med lite mot det, jag blev alldeles rödblommig och såg ut som värsta påskkärringen med knallröda kinder :) sen har de gett mig bloduttunnande för att förhindra blodproppar av allt stillaliggande. Sen lyckades jag få värkar på kvällen vilket inte var helt optimalt, så då fick jag värsta bautadosen med brikanyl vilket jag kan säga var sjukt vidrigt. Värkarna stannade av i princip omgående, men jäklar vad skakig jag blev, jag tror min puls gick upp i 390 och jag skakade så mycket av medicinen så höll jag ett vattenglas hade de kunnat använda mig som vattenspridare. Helt galet, fick även nåt långtidsvärkande som inte är i närheten lika jobbigt att hantera sen så nu är det bara hålla tummarna att jag slipper den där hemska brikanylchocken för all framtid. Haha jag tror den där botade alla framtida astmaattacker jag nånsin kan tänkas få :p
Har börjat få lite sammandragningar igen men inget som känns "fel" utan mer av sorten som tränar magen.
Idag var även Alex förbi på en snabbvisit och lämnade ombyten och tandborste etc. Så himla skönt att få duscha å känna sig som människa igen. Han kunde inte stanna då han var tvungen att åka hem till barnen. De har varit påskkärringar idag dom små liven, fick en bild på dom som jag tittat på tusen gånger, saknar dom så jag håller på å gå sönder. Molly har ritat ren teckning åt mig oxå. Gullunge!
Men nu gäller det att hålla sig sysselsatt så inte tankarna äter upp en. Alex shoppade loss garner till mig så jag kan bli färdig med alla beställningar på babyconverse jag har. Så nu är det bara å jobba på.

https://cdn3.cdnme.se/4023384/6-3/pic_51551946e087c35dde2b0991.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/4023384/6-3/pic_51551946e087c35df048477c.jpg" class="image">

Vecka 30 + 6
Runt klockan 3 på natten vaknade jag till av att det kändes som om mensen kommit. Det liksom rinner till. Yrvaken är tanken att jag måste till toa å få på mig en binda så jag inte ska blöda ner kläder/säng. Sen kom jag på att "jag är ju för sjutton gravid" ner till toa ändå och på med en binda, tanken då va att det va en flytning, inte mkt mer med det, upp till sängen å försöka somna om. Jag får några sammandragningar innan jag somnar och varje gång får jag den för känslan av att nåt rinner till. Somnar till slut. På morgonen så är det som vanligt fullt med bestyr med ungar å hundar och varje gång jag böjer mig eller lyfter nåt av barnen så kommer en ny skvätt, fortfarande ganska måttligt. Jag ringer förlossningen för att rådgöra och de vill att jag ska komma in för en koll. Själv tyckte jag inte att det var nån panik då det ändå var frågan om så pass små mängder, men efter att jag gått fram och tillbaka till dagis å lämnat ungarna så rann det ordentligt. Då var det så pass illa att byxorna blivit helt blöta och jag insåg att vattnet hade gått. Inväntade barnvakt till minstingen och for in till Danderyd där de konstaterade vattenavgången, gjorde ett Ultraljud som visar att lilla tösen ligger med huvet ned och navelsträngen ligger inte i kläm. Hon beräknas i nuläget väga ca 1500-1600 vilket motsvara hennes vecka och vattenmängden var okay. Jag blev inskriven och skickad till ett rum där jag är beordrad strikt sängläge vilket innebär att jag nu inte får kliva upp, ska jag på toa så kommer de å kollar bebisens hjärtljud efter för att kolla att inte navelsträngen kommit i kläm. Jag har tydligen en infektion i kroppen så jag får drop med antibiotika i omgångar och har fått kortisonsprutor med 12 timmars mellanrum för att öka på utvecklingen av bebisens lungor. Nu ligger jag och är ganska uttråkad här, de tog kurva och såg att jag har relativt regelbundna sammandragningar, men de är inte speciellt smärtsamma, blir de intensivare sätter de in stoppmediciner. Jag håller tummarna att jag ska slippa det. Har tagit med mig virkning och ska se till att få färdigt de liggande beställningar jag har på Babyconverse åtminstone,tid har jag ju gott om. Nu är målet vecka 32 och så får man ta det därifrån.

Imorse begav vi oss till UltraGyn på Danderyds sjukhus för Rutin Ultraljud. Eftersom vi hade Sixten med oss fick Alex vänta utanför med vagnen till att börja med. Ultraljudet visade en vild liten parvel som for runt som värsta akrobaten. Efter en hel del buffande och fixande fick sköterskan alla mått och beräkningar gjorde och allt såg finfint ut. Sen fick Alex komma in och titta en stund också. Sixten satt nöjd i vagnen och skötte sig exemplariskt. Sköterskan kollade efter lite krångel vilken "sort" som gömmer sig där inne och till min stora glädje fick vi nyheten att femte och sista barnet är en liten tös! Glädjen är enorm och med denna lilla tös så blir vår familj komplett :) Livet är underbart!