speed förlossning deluxe
På långfredagen (29 Mars) så hade jag sammandragningar hela dan, ganska intensiva sådana. Jag sa till personalen flera gånger att nu är det på gång, det kommer hända antingen i natt eller i morgon. Dom småskrattade åt mig och sa typ att, jaja visst, men det är nog större chans att du är kvar hos oss 2-3 veckor.
Jag har verkligen inte nån aning om varför de bara viftade bort mig, Lite kul var att i sängen brevid min låg en tjej som kommit in för vattenavgång, hon va i vecka 35 och var precis som jag i strikt sängläge. När hennes sammandragningar visade tillstymmelse till att börja så va sköterskorna där och erbjöd henne smärtstillande och de togs kurvor och lyssnades på bebisens hjärtljud med jämna mellanrum, jag hade tätare sammandragningar än vad hon hade och utav vad jag kunde höra på hennes andning så gjorde mina dessutom en bra bit ondare. Så där låg jag i min säng och blev mer och mer provocerad av den här stackars tösen som dessutom hade ett jäkla rötägg till karl. (Han smällde ur sig 2 kommentarer som höll på att få mig att fara genom draperiet över till deras sida och börja veva..., den första va när sköterksan skulle sätta en port i tjejens arm 8 en sån plasmojäng man kopplar droppet i):
Nej sätt inte fast en sån där,det ser så äckligt ut, vänta med det tills det är absolut nödvändigt.
Kommentar nummer 2: (Håll i er nu!!!) Sköterskan kom in för att diskutera lite alternativ på smärtlindring.
- Nej hon ska inte ha nån smärtlindring, för mitt barn ska bästa tänkbara start på livet.
SERIÖST!!!!
Hur som helst, tack o lov blev rummet brevid ledigt (singelrum) så jag fick flytta in dit istället så jag slapp det där jäkla stolpskottet.
Väl där så fortsatte värkarna att jobba på. jag berättade för sköterskan ännu en gång att det var på gång och att jag ville ha nå tabletter och för tionde gången uttryckte jag min oro över att de hade inskrivningsstopp på neontalen. Mitt eviga tjat om att få prata med barnläkaren gav utdelning och hon kom förbi, jag ficv ställa en väldans massa frågor om hur en bebis född i vecka 31 mår. Jag blev ganska lugnad av samtalet och berättade om min oro att föda under natten och fick då svaret att om det startar så kommer jag behöva byta sjukhus för det är fullt, inte bara fullt heller, utan jättefullt! Nån timma senare börjar nu värkarna ändra karaktär, det börjar göra ont på riktigt, jag ringer efter barnmorskan och försöker få in i skallen på henne att NU är det på gång, Till slut ber jag om 2 citadon och säger att jag behöver det för att ta udden av smärtan, jag i princip beordrar henne att plocka fram maskinen och ta en kurva på mig. När väl kurvan är i gång fattar hon till slut att jag faktiskt inte snackade bullshit. Jag bad henne få dit förlossningsläkaren så jag kunde kolla hur mkt öppen jag var. Han kom dit och det visade sig att det va 3 cm, då kördes jag direkt ner till förlossningen för smärtlindring, jag lyckades ringa Alex och säga att det var dags så han måste komma in.Sen tog vi hissen ner till förlossningen och då ville barnmorskan kolla hur pass starka mina värkar va, då visade det sig att jag va öppen 8 cm, en värk kom och vips va det 9 cm, nästa värk va jag helt öppen och hon kände att nu kommer hon. Hon sa nåt i stil med: Jennie, nu måste du hålla emot för du måste vänta på "Barn" (med det menade de läkargänget från neontalen) samtidigt kom tack o lov dessa rusandes och mer eller mindre fick ta emot henne i farten, för den här ungen hade förbaskat bråttom. 8 minuter tog det närmare bestämt från 3 cm till hon va ute :) Att Alex inte hann in i tid va ju lite knasigt, men allt gick så in i helsikes fort så jag hann liksom inte ens reflektera över att han inte var där, själv är han helnöjd med läget då han avskyr allt vad förlossningar heter :) Så det blev ju bra ändå, Alex kom väl 10 minuter efter hon va född eller så och fick gå direkt in till henne och se och träffa henne. . Hon var 38cm lång och vägde 1854 gram
Jag har verkligen inte nån aning om varför de bara viftade bort mig, Lite kul var att i sängen brevid min låg en tjej som kommit in för vattenavgång, hon va i vecka 35 och var precis som jag i strikt sängläge. När hennes sammandragningar visade tillstymmelse till att börja så va sköterskorna där och erbjöd henne smärtstillande och de togs kurvor och lyssnades på bebisens hjärtljud med jämna mellanrum, jag hade tätare sammandragningar än vad hon hade och utav vad jag kunde höra på hennes andning så gjorde mina dessutom en bra bit ondare. Så där låg jag i min säng och blev mer och mer provocerad av den här stackars tösen som dessutom hade ett jäkla rötägg till karl. (Han smällde ur sig 2 kommentarer som höll på att få mig att fara genom draperiet över till deras sida och börja veva..., den första va när sköterksan skulle sätta en port i tjejens arm 8 en sån plasmojäng man kopplar droppet i):
Nej sätt inte fast en sån där,det ser så äckligt ut, vänta med det tills det är absolut nödvändigt.
Kommentar nummer 2: (Håll i er nu!!!) Sköterskan kom in för att diskutera lite alternativ på smärtlindring.
- Nej hon ska inte ha nån smärtlindring, för mitt barn ska bästa tänkbara start på livet.
SERIÖST!!!!
Hur som helst, tack o lov blev rummet brevid ledigt (singelrum) så jag fick flytta in dit istället så jag slapp det där jäkla stolpskottet.
Väl där så fortsatte värkarna att jobba på. jag berättade för sköterskan ännu en gång att det var på gång och att jag ville ha nå tabletter och för tionde gången uttryckte jag min oro över att de hade inskrivningsstopp på neontalen. Mitt eviga tjat om att få prata med barnläkaren gav utdelning och hon kom förbi, jag ficv ställa en väldans massa frågor om hur en bebis född i vecka 31 mår. Jag blev ganska lugnad av samtalet och berättade om min oro att föda under natten och fick då svaret att om det startar så kommer jag behöva byta sjukhus för det är fullt, inte bara fullt heller, utan jättefullt! Nån timma senare börjar nu värkarna ändra karaktär, det börjar göra ont på riktigt, jag ringer efter barnmorskan och försöker få in i skallen på henne att NU är det på gång, Till slut ber jag om 2 citadon och säger att jag behöver det för att ta udden av smärtan, jag i princip beordrar henne att plocka fram maskinen och ta en kurva på mig. När väl kurvan är i gång fattar hon till slut att jag faktiskt inte snackade bullshit. Jag bad henne få dit förlossningsläkaren så jag kunde kolla hur mkt öppen jag var. Han kom dit och det visade sig att det va 3 cm, då kördes jag direkt ner till förlossningen för smärtlindring, jag lyckades ringa Alex och säga att det var dags så han måste komma in.Sen tog vi hissen ner till förlossningen och då ville barnmorskan kolla hur pass starka mina värkar va, då visade det sig att jag va öppen 8 cm, en värk kom och vips va det 9 cm, nästa värk va jag helt öppen och hon kände att nu kommer hon. Hon sa nåt i stil med: Jennie, nu måste du hålla emot för du måste vänta på "Barn" (med det menade de läkargänget från neontalen) samtidigt kom tack o lov dessa rusandes och mer eller mindre fick ta emot henne i farten, för den här ungen hade förbaskat bråttom. 8 minuter tog det närmare bestämt från 3 cm till hon va ute :) Att Alex inte hann in i tid va ju lite knasigt, men allt gick så in i helsikes fort så jag hann liksom inte ens reflektera över att han inte var där, själv är han helnöjd med läget då han avskyr allt vad förlossningar heter :) Så det blev ju bra ändå, Alex kom väl 10 minuter efter hon va född eller så och fick gå direkt in till henne och se och träffa henne. . Hon var 38cm lång och vägde 1854 gram
